Name: Fredagen den 13:e del 2
Director: Steve Miner
Genre: Skräckfilm
Released: 1981-05-01

Innehåll i artikeln

När Statens biografbyrå granskade Fredagen den 13:e del 2 den 22 juli 1981 gjorde de inte ett enda klipp. Filmen godkändes rakt av från 15 år.

Det låter som en fri passage. Det var det inte. Vid det laget hade filmen redan blivit av med nästan en minut i USA och drygt två och en halv minut i Sverige, och inget av det hade en myndighet beslutat om. Uppföljaren till den film som startade allt är förmodligen den mest bortklippta filmen i serien, och nästan ingenting av det syns i något beslut.

Snabbfakta om Fredagen den 13:e del 2


Originaltitel	Friday the 13th Part 2
År	1981
Regissör	Steve Miner
Manus	Ron Kurz
Premiär (USA)	1 maj 1981
Budget	1,25 miljoner dollar
Intäkter	21,7 miljoner dollar
Granskad i Sverige	22 juli 1981, från 15 år utan klipp

Uppföljaren som gjordes på elva månader

Originalfilmen hade premiär i maj 1980. Uppföljaren hade premiär i maj 1981. Däremellan skrevs ett manus, spelades en film in och klipptes den färdig.

Det gick så fort för att Paramount hade sett siffrorna. En film som kostat drygt en halv miljon dollar hade dragit in nästan sextio, och då fanns det ingen anledning att fundera länge. Regiuppdraget gick till Steve Miner, som hade varit produktionsledare på ettan och nu fick sin debut som regissör. Manuset skrevs av Ron Kurz.

Budgeten mer än fördubblades, till 1,25 miljoner dollar, vilket fortfarande var småpengar. Inspelningen skedde mellan september och november 1980, den här gången i Connecticut i stället för New Jersey, med platser i New Preston, Kent och Kent Falls State Park.

Filmen öppnade på 1 350 biografer den 1 maj 1981 och drog in 21,7 miljoner dollar. Alltså sjutton gånger budgeten, men bara en dryg tredjedel av vad originalet hade dragit in. Serien hade hittat sin rytm, och den handlade inte längre om att slå rekord utan om att komma ut varje år med god marginal.

Jason i säck, gestalten före hockeymasken

Det här är filmen där Jason Voorhees blir seriens ansikte, och han ser inte alls ut som du minns.

Hockeymasken finns inte här. Den kommer först i Fredagen den 13:e del 3 året därpå. I tvåan bär gestalten en grov säck över huvudet med ett hål för det ena ögat, ett grepp lånat från The Town That Dreaded Sundown från 1976. Effekten är en annan än maskens. Säcken ser hemmagjord ut, nästan sorglig, och den gör figuren mer som en människa och mindre som en ikon.

Rollen delades mellan två personer. Warrington Gillette spelade Jason omaskerad, medan stuntmannen Steve Daskewisz gjorde honom med säcken på. Sminket och skadorna byggdes av Carl Fullerton, som gav den vuxne Jason långt rött hår och skägg och behöll ansiktsdragen från originalfilmen.

Tom Savini, som gjorde effekterna på ettan och som under åttiotalet blev en av branschens mest anlitade, tackade nej till uppföljaren. Han höll redan på med en annan film, Midnight, som kom ut 1982.

Rollistan i Fredagen den 13:e del 2

Ensemblen är återigen mest okända namn, men den innehåller två roller som är värda att stanna vid.

Amy Steel spelar Ginny Field, och hennes roll är en av de mer omtalade i hela genren. Ginny läser barnpsykologi, och filmen låter henne faktiskt använda det. Där slasherfilmens överlevande kvinna oftast är någon som springer fort och har tur, är Ginny någon som tänker. Det var ovanligt 1981 och det är en av anledningarna till att just den här uppföljaren fortfarande diskuteras.

John Furey spelar Paul Holt, som driver den träningsanläggning för blivande lägerledare där filmen utspelar sig. Adrienne King återvänder som Alice Hardy från originalfilmen, i en kort insats i öppningen.

Tom McBride spelar Mark Jarvis, en av lägerledarna, och han använder rullstol. Att en rollfigur med funktionsnedsättning fick vara med i en slasherfilm 1981 utan att det gjordes till hela hans karaktär är i sig anmärkningsvärt för sin tid.

Kirsten Baker som Terry McCarthy, Lauren-Marie Taylor som Vickie Perry, Stu Charno som Ted Bowen, Marta Kober som Sandra Dier, Bill Randolph som Jeff Dunsberry och Russell Todd som Scott Cheney fyller ut gruppen. Walt Gorney återkommer som Crazy Ralph, byns domedagsprofet, den enda birollen utöver Alice som följer med från ettan.

Klippt i USA, klippt i Sverige, godkänd utan klipp

Här blir det intressant, och det kräver att två saker hålls isär.

I USA var det den amerikanska filmbranschens egen granskningsnämnd, MPAA, som satte gränsen. En X-märkning hade i praktiken stängt filmen ute från de flesta biografkedjor, så bolaget klippte hellre själva. Sammanlagt 48 sekunder ströks för att filmen skulle få en R-märkning i stället.

I Sverige hände samma sak fast två gånger, och det står svart på vitt i Biografbyråns eget register.

United International Pictures, som distribuerade filmen i Sverige, klippte först bort ungefär 44 meter ur den och lämnade in den nedkortade versionen till Statens biografbyrå. Ärendet fick diarienummer 652/81.

Det var ingen provballong. I akten låg den färdiga svenska textremsan, alltså översättningen som skulle ligga i bild på biograferna. Bolaget hade lagt pengar på filmen och räknade med att den skulle gå upp.

Ändå drog de tillbaka ansökan innan byrån hann fatta beslut. Sedan klippte de bort ytterligare cirka 30 meter och lämnade in filmen en andra gång, nu under diarienummer 677/81, med en hänvisning tillbaka till textremsan i den första akten. Det var den versionen byrån granskade den 22 juli 1981, och det var den som godkändes från 15 år.

Varför de ångrade sig mitt i processen är oklart. När byrån fattar ett beslut skriver de samtidigt ned motiveringen till det, och den blir en offentlig handling som går att läsa i efterhand. Ett ärende som dras tillbaka hinner aldrig dit. Det avslutas utan beslut, och då finns det ingen motivering att läsa.

Pengar är en tänkbar förklaring, men den håller inte. Granskningsavgiften togs ut efter filmens längd, per påbörjat femtiotal meter, vilket framgår av regeringens proposition om granskningsavgifter från några år senare. En kortare film var alltså billigare att få granskad. Men för de dryga sjuttio meter det handlar om här rör det sig om ett par hundralappar, och det är ingenting i sammanhanget av en biograflansering.

Den andra förklaringen är att bolaget under processens gång fick skäl att tro att filmen inte skulle klara sig i den form de lämnat in den. Ett formellt beslut följer en film. Står det förbjuden i registret är det en offentlig uppgift som inte går att ta tillbaka, och en förbjuden film är svår att sälja vidare. En ansökan som dras tillbaka lämnar ingen sådan notering efter sig alls.

Att risken var verklig går att belägga. Ett och ett halvt år senare totalförbjöds trean, och året därpå fyran. Men om det var just den bedömningen United International Pictures gjorde sommaren 1981 vet vi inte. Det är en ren spekulation från redaktionens sida.

Det som däremot går att konstatera är vad de faktiskt gjorde, och de klippte inte mindre. De klippte mer.

Myndigheten gjorde alltså inte ett enda eget klipp. Men filmen som godkändes var inte den film som spelats in.

Sammanlagt hade distributören själv tagit bort ungefär 74 meter, och på 35 mm-film motsvarar det drygt två och en halv minut speltid. Allt det var borta innan någon granskare över huvud taget hade satt sig i biosalongen. Det som i registret ser ut som ett godkännande utan anmärkning är alltså resultatet av att någon annan redan hade gjort arbetet åt myndigheten.

Granskarna på Statens biografbyrå var medvetna om det och skrev in det i beslutet, så att det för framtiden skulle framgå att den godkända versionen inte var originalet.

Tjugoen år senare hände samma sak igen. När filmen granskades om som dvd i januari 2002 blev det återigen noll klipp, och granskaren antecknade återigen att det var distributörens nedkortade version som låg på granskningsbordet. Den film svenskar har kunnat se lagligt sedan 1981 har alltså aldrig varit den fullständiga.

Mönstret är detsamma som i Fredagen den 13:e från 1980, där granskarna skrev “klippt innan granskningen av distributören” på beslutet. Och det fortsatte. Trean förbjöds två gånger innan en version som distributören kortat med arton minuter släpptes igenom 1985, och fyran totalförbjöds innan den kom tillbaka som video 1986. Samtidigt hade Motorsågsmassakern varit totalförbjuden i Sverige sedan 1984. Det svenska åttiotalet var ingen bra tid att distribuera slasherfilm.

Hur Fredagen den 13:e del 2 togs emot

Kritikerna var om möjligt hårdare än mot originalet.

Roger Ebert i Chicago Sun-Times gav filmen en halv stjärna och avfärdade den som en korsning mellan två genrer han redan tröttnat på. John Corry i New York Times skrev att filmen inte existerar för något annat syfte än att chockera. Det fanns undantag, Jacqui Tully i Arizona Daily Star lyfte fram effektarbetet, men de var få.

Publiken kom ändå. 21,7 miljoner dollar på en budget på 1,25 var mer än tillräckligt för att Paramount skulle beställa fler, och den beställningen kom snabbt.

I dag ligger filmen på 29 procent hos Rotten Tomatoes, baserat på 70 recensioner. Det är en betydligt lägre siffra än originalets, och till skillnad från många åttiotalsskräckfilmer har den här alltså inte fått någon omvärdering hos kritikerkåren.

Däremot har den fått en bland dem som skriver om genren, och där handlar samtalet nästan uteslutande om Ginny.

Skälet är att hon gör något ingen annan i serien gör. Mitt i filmen sitter hon på en bar med de andra lägerledarna och resonerar högt om vem Jason är. Hon beskriver honom som ett barn som fastnat i en vuxen kropp, någon som förlorat sin mamma och aldrig kommit vidare, och hon gör det med något som liknar medlidande. Ingen annan i filmen tänker på honom som en människa med en historia. För dem är han ett rykte man skrämmer varandra med.

Det är alltså inte bara en detalj i manuset att Ginny läser barnpsykologi. Det är hennes sätt att se på världen, och filmen låter det spela roll ända in i slutet. Hon möter inte det som händer med tur eller med snabba ben, utan med det hon kan. Att en slasherfilm från 1981 gav sin överlevande kvinna ett yrke, en tankegång och ett skäl att agera som hon gör är ovanligt, och det är därför Collider och andra återkommer till henne fyrtio år senare.

Se den om du gillade originalet och vill se serien hitta sin form, eller om du är intresserad av vad slasherfilmen gjorde med sina kvinnliga huvudpersoner innan mallen stelnade. Väntar du dig hockeymask får du fortsätta till trean.

Streamingtjänsternas utbud förändras löpande, så den bästa källan för aktuell information om var filmen finns tillgänglig i Sverige just nu är aggregatortjänsten Vodeville, där alla streamingalternativ samlas på ett ställe och uppdateras kontinuerligt.

Fredagen den 13:e del 2 i serien

Tvåan utspelar sig fem år efter Fredagen den 13:e. Året därpå kom Fredagen den 13:e del 3, filmen där hockeymasken dyker upp.

Originaltiteln är Friday the 13th Part 2. Den svenska titeln satt däremot förvånansvärt löst, och det syns i Biografbyråns egna handlingar.

I beslutet från 1981 heter filmen Fredagen den 13 – del 2, alltså med ett vanligt räkneord. Vid omgranskningen 2002 heter samma film Fredagen den 13:e – del 2, med ordningstalet utskrivet. Ett kolon och ett e skiljer dem åt.

Och det stannade inte där. Trean heter Fredagen den 13:e – del III med romersk siffra när den granskas 1983, men Fredag den 13:e – del 3 när den kommer tillbaka 1985. Att det gick två år och två förbud däremellan är en historia i sig, och den har vi skrivit i vår genomgång av Fredagen den 13:e del 3. Där har till och med veckodagen tappat sitt n. Fyran fick samma behandling, Fredagen 1984 och Fredag 2002.

Ingen höll alltså reda på vad filmerna egentligen hette på svenska, inte ens myndigheten som skrev besluten. Det är en liten sak, men den säger något om hur serien betraktades här innan den blev ett varumärke.

Filmen är den andra av tolv, en serie vi gått igenom i sin helhet i Fredagen den 13:e-filmerna i ordning, och den är den enda i serien som utspelar sig direkt i skuggan av originalet. Alice Hardys korta återkomst i öppningen är seriens sista riktiga koppling bakåt innan den blir en ren maskinlinje av uppföljare.

Sett i sitt sammanhang är den ett av de tydligaste exemplen på hur den amerikanska slashern industrialiserades under de första åren av decenniet, en utveckling vi går igenom i vår genomgång av de bästa skräckfilmerna från 80-talet.

Alla filmer i Fredagen den 13:e-serien

Hur serien hänger ihop, och vilka filmer som aldrig kom till Sverige, reder vi ut i Fredagen den 13:e-filmerna i ordning. Här är filmerna i den ordning de kom.

Fredagen den 13:e del 2 (1981) – klippt på två kontinenter