Innehåll i artikeln

Det finns filmer som förändrar en genre. Och sedan finns det Motorsågsmassakern.

Originalfilmen från 1974 är en av skräckhistoriens mest omtalade titlar, förbjuden i elva länder, skandalomsusad från premiärkvällen, och ändå så inflytelserik att den i dag är officiellt skyddat kulturarv i USA. Om du någonsin undrat vem som regisserade den, om den verkligen bygger på en sann historia, eller vad som egentligen hände när den kom ut 1974, fortsätt läsa.

Snabbfakta om Motorsågsmassakern

På en budget som knappt räckte till löner skapade en ung man från Texas en av filmhistoriens mest lönsamma och mytomspunna skräcktitlar. Här är grundfaktan:
Originaltitel The Texas Chain Saw Massacre
År 1974
Regissör Tobe Hooper
Manus Tobe Hooper & Kim Henkel
Premiär (USA) 1 oktober 1974
Budget ca 140 000 dollar
Intäkter (USA) över 30 miljoner dollar
Förbjuden i 11 länder, däribland Sverige

140 000 dollar blev alltså till 30 miljoner. Såhär gick det till.

Vem regisserade Motorsågsmassakern?

Svaret är Tobe Hooper, och det är värt att stanna upp vid vem han faktiskt var när han satte kameran i rullning sommaren 1973.

Hooper var 30 år gammal, jobbade som regiassistent vid University of Texas i Austin och hade ännu inte tagit sig till Hollywood. Han var ingen etablerad regissör med kontakter och budget. Han var en hungrig filmskapare med en idé som vägrade lämna honom ifred, och ett drömscenario om att projektet skulle bli hans inträdesbiljett till det stora filmskapandet.

Manuset skrev han tillsammans med Kim Henkel. Skådespelarna han samlade ihop var nästan uteslutande okända. Gunnar Hansen, som tar på sig masken och spelar Leatherface, hade aldrig agerat professionellt ett enda tillfälle innan han fick rollen. Marilyn Burns sökte sin första riktiga huvudroll. De flesta i ensemblen kom från Texas och hade knappt mer i filmmeritlistan än ett antal amatörproduktioner.

Det är just det som gör resultatet så anmärkningsvärt. Hooper hade inga säkerhetsnät, ingen studiostöttning och i princip inga pengar. Han satsade allt på ett projekt.

Och det funkade.

Rollistan i Motorsågsmassakern

Nästan ingen i ensemblen var etablerad skådespelare, och flera av dem lämnade filmbranschen helt efteråt. Just därför är rollistan i Motorsågsmassakern en av de mer underhållande i skräckfilmshistorien.

Gunnar Hansen som Leatherface

Han föddes i Reykjavik 1947 och kom till USA som femåring. Familjen hamnade så småningom i Texas, och Hansen läste engelska och matematik vid universitetet i Austin.

Han fick rollen till stor del på sin längd, drygt 190 centimeter, och betalades 800 dollar. Kostymen fick han bära tolv till sexton timmar om dagen, sju dagar i veckan, i en månad. Produktionen vägrade skicka den på tvätt av rädsla för att färgen skulle förändras eller plagget försvinna, och det fanns inga pengar till en reservuppsättning. Hansens egen beskrivning, i en intervju med Fast Company, är att kostymen till slut gick att ställa upp mot en vägg av sig själv.

Efter filmen flyttade han till Maine och blev författare. Han skrev facklitteratur om den amerikanska östkustens barriäröar och långt senare en bok om själva inspelningen. Han avled 2015.

Marilyn Burns som Sally Hardesty

Uppvuxen i Houston, dramautbildad i Austin och redan bekant med Hooper, som hade träffat henne på en tidigare produktion. Hennes allra första filmroll var faktiskt i Robert Altmans Brewster McCloud.

Två år efter Motorsågsmassakern spelade hon Linda Kasabian i tv-filmen om Manson-morden. Hon avled 2014.

Jim Siedow som gubben

I originalfilmen har figuren inget efternamn och står bara som Old Man i eftertexterna. Namnet Drayton Sawyer kom först med uppföljaren 1986.

Kontrasten till rollen är det roliga här. Siedow var en pelare i Houstons teaterliv och satte bland annat upp stadens första uppsättning av Vem är rädd för Virginia Woolf. Han var också den ende ur originalets huvudensemble som återvände till uppföljaren.

Edwin Neal som liftaren

Neal hade gjort militärtjänst i Vietnam och har sagt att inspelningen av middagsscenen var den värsta tiden i hans liv, trots det. Med tanke på vad vi vet om värmen, formaldehyden och de riktiga djurkadavren på bordet är det inte helt obegripligt.

Han byggde senare en lång karriär som röstskådespelare, framför allt inom dubbning av japansk animation.

Paul A. Partain som Franklin Hardesty

Partain sökte egentligen rollen som liftaren. Hooper var inte imponerad och gav honom Franklin i stället.

Han lämnade skådespeleriet redan 1978 och tillbringade sedan ett decennium som regional försäljningschef för Zenith Electronics. Vägen från texansk skräckfilm till tv-apparater är kortare än man tror.

John Dugan som farfadern

Dugan var tjugo år gammal och spelade den överlägset äldsta karaktären i filmen. Han har själv formulerat det som att han var yngst i ensemblen och spelade den äldste.

Sminket tog sju timmar första gången och fem timmar andra gången. Eftersom han vägrade sätta sig i stolen en gång till spelades alla hans scener in i ett svep, och han var på plats i ungefär trettiosex timmar i sträck utan att sova.

Teri McMinn som Pam

McMinn läste drama i Austin, stod på scen i stadens teatrar och jobbade som servitris vid sidan om. Kim Henkel, som skrev manus tillsammans med Hooper, hade sett en artikel om henne i en lokaltidning och bjöd in henne till audition.

Hon tvekade. Filmen saknade fackligt avtal, och för någon som redan hade en scen att stå på såg det mest ut som ett steg nedåt. Efter inspelningen gick hon tillbaka till teatern och höll sig borta från filmvärlden i omkring trettiofem år.

William Vail som Kirk

Vail slutade i praktiken agera, men dök upp igen hos Hooper som en av rollfigurerna i Poltergeist 1982. Sin egentliga karriär gjorde han bakom kameran som scenograf ända in på 2010-talet.

John Larroquette som berättarrösten

Rösten i filmens inledande text är okrediterad, och historien bakom den är sann. Larroquette kände Hooper sedan tidigare, blev ombedd att avsätta en timme för att läsa in en text, och fick betalt i marijuana.

Han bekräftade det själv i en intervju 2023 och kallar det den enda merit som verkligen har suttit fast på hans cv. Han vann sedan fyra Emmys i rad för Night Court på åttiotalet, en femte 1998, och bad 1989 om att inte nomineras alls så att någon annan skulle få chansen. Han har aldrig sett filmen. Han gillar inte skräck.

Är Motorsågsmassakern baserad på en sann historia?

Svaret är varken ja eller nej. Det beror på att tre olika saker brukar blandas ihop, och de behöver hållas isär.

Marknadsföringsknepet

Filmen marknadsfördes med orden “baserad på en sann historia”. Det var ett säljknep, och ett som fungerade. Påståendet gjorde filmen läskigare och drog in publik som annars hade viftat bort den som påhitt.

Handlingen är nämligen helt uppdiktad. Det fanns aldrig några texanska ungdomar som råkade ut för det som visas på duken.

Hoopers politiska motivering

Hooper bad aldrig om ursäkt för formuleringen. Han förklarade den öppet med att han hade tappat förtroendet för den amerikanska regeringen och hur den ljög för sina medborgare. Han pekade på Watergate-skandalen, den brutala nyhetsrapporteringen från Vietnam och oljekrisen i början av 1970-talet.

Hans resonemang var ungefär så här: om den officiella makten ljög om verkliga, dokumenterade händelser, varför skulle då inte en fiktiv film kunna låtsas vara sann?

Det placerar filmen i ett politiskt sammanhang, långt ifrån det rena skräckpaket den brukar beskrivas som.

Ed Gein – den verkliga inspirationskällan

Det finns en tredje dimension, och det är den enda som faktiskt innehåller en koppling till verkligheten.

Hooper och Henkel hämtade inspiration från den verklige mördaren Ed Gein från Wisconsin. Gein greps 1957 och dömdes för mord, men det som chockade utredarna ännu mer var vad de fann i hans hem: gravskändning i industriell skala och en samling föremål tillverkade av mänsklig hud, inklusive masker.

Det är den direkta kopplingen till Leatherface. Masken av mänsklig hud är inte ett filmhittepå, den är ett eko av vad som faktiskt existerade i en liten stad i Wisconsin femton år innan filmen gjordes.

Men det är viktigt att hålla isär vad det handlar om. Det är ett enda koncept som vandrade från verklighet till fiktion. Filmens händelseförlopp är inte en återberättelse av Geins brott. Det är mer som att Hooper och Henkel plockade upp ett element ur ett verkligt kapitel och byggde sin helt egna historia runt det.

Så svaret på frågan “är Motorsågsmassakern baserad på en sann historia” är: nej, ja och delvis, beroende på vilken av de tre dimensionerna du frågar om.

Motorsågsmassakern 1974 – från inspelning till förbud

Inspelningen genomfördes under sommaren 1973 under förhållanden som alla inblandade beskriver som påfrestande. Texasvärmen under filmläggningen var extrem, produktionsresurserna minimala och teamet bestod till stor del av filmstudenter som tog sina första steg.

Den 1 oktober 1974 hade filmen premiär i USA.

Pengarna började rulla in omedelbart. Över 30 miljoner dollar på den amerikanska marknaden, en avkastning på filmindustrins mest osannolika skala. En investering på 140 000 dollar som skalade upp mer än 200 gånger.

Men det var inte bara pengar som flödade in. Det var också reaktioner.

Filmen förbjöds i elva länder. I Sverige fattade Statens biografbyrå sitt beslut den 13 juni 1984 och förbjöd filmen för offentlig visning som förråande, med stöd av 4 § i lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram.

Distributören gav sig inte utan överklagade till regeringen. Den 6 september samma år lämnades besvären utan bifall.

Den svenska publiken fick 1994 äntligen se en nedklippt version via videodistribution, med två klipp och 49 sekunder borta. Det var inte förrän 2001 som filmen godkändes utan klipp i Sverige.

Det är nästan 30 år efter premiären.

Förbudsdebatten och skandalstämpeln var en del av filmens liv från dag ett. Men de hindrade den inte, de förstärkte myten. Varje förbud, varje moralpanik och varje tidningsartikel om filmvåld och censur byggde på legendstatus kring en film som annars kanske hade kommit och gått som ett marginellt skräckprojekt från Texas.

Motorsågsmassakern skrev slasherfilmens regelbok

På ytan är premissen enkel: en grupp unga vänner på landsbygden i Texas råkar i konflikt med en mordisk familj. Antagonisten är Leatherface, en maskerad figur med motorsåg vars ursprung och natur avsiktligt lämnas tvetydig av Hooper. Det är allt du behöver veta om handlingen för att förstå vad du ger dig in på.

Men filmen är mer intressant än sin premiss.

Motorsågsmassakern brukar tillskrivas äran av att ha etablerat flera av de grepp som sedan blev standard i slashergenren. Kraftverktyg som mordvapen. Den maskerade mördaren utan psykologisk förklaring. Och det som brukar kallas “the final girl”, alltså den kvinna som ensam konfronterar hotet och överlever.

Varje slasherfilm du sett sedan dess har ett genetiskt arv från den här filmen. Tydligast syns det i Alla helgons blodiga natt från 1978, som tog samma byggstenar och gjorde dem till en mall som klassiska skräckfilmer från 80-talet sedan byggde vidare på.

Det kanske mest förvånande är att Motorsågsmassakern, trots sitt rykte, är anmärkningsvärt sparsmakad med faktiskt visat blod. Skräcken byggs upp av atmosfär, oljud och implikation snarare än grafisk brutalitet. Motorsågen dyker inte ens upp förrän filmen spelat i mer än 40 minuter, och hela speltiden är dryga 80 minuter.

Det är ett motbevis mot bilden av filmen som ett plumpt blodbadesploitationsverk. Det som chockerar är inte vad den visar. Det är vad den antyder.

Regissörer som Steven Spielberg, Ridley Scott och Wes Craven har alla pekat ut filmen som ett inflytande på sitt eget arbete.

Motorsågsmassakerns arv – från moralpanik till kulturarv

År 2024 utnämnde Variety filmen till den mest skrämmande filmen genom tiderna. Samma år fattade Library of Congress beslut om att bevara den i sitt National Film Registry, en utmärkelse reserverad för verk som bedöms vara kulturellt, historiskt eller estetiskt betydelsefulla för USA.

Från förbjuden i elva länder till officiellt skyddat kulturarv.

Den resan tog 50 år, men det är svårt att tänka sig en starkare rehabilitering. Den film som Sverige inte tilläts se utan klipp förrän 2001 är nu inskriven i samma register som klassiker från Hollywoods guldålder.

Tobe Hooper, som avled 2017, hann aldrig uppleva att hans film fick det erkännandet. Men historien om hur en 30-årig texasman med 140 000 dollar och en grupp filmstudenter skapade en av genrens absoluta grundstenar är nu officiellt en del av det amerikanska kulturarvet.

Det är ungefär lika osannolikt som avkastningen på budgeten. Och precis lika imponerande.