Innehåll i artikeln

Den 25 maj 1977 gick en ung man in på en biograf i USA och Hollywood blev aldrig sig likt igen. Stjärnornas krig hade premiär för ett skeptiskt men nyfiket publikum, gjord för blygsamma 11 miljoner dollar. Filmen drog in 215 miljoner i USA och 337 miljoner internationellt under det ursprungliga biosläppet. Siffrorna är imponerande nog i sig, men de berättar inte hela historien. Det som är svårare att fånga i siffror är hur fullständigt filmen omdanade populärkulturen, specialeffektindustrin och hur Hollywood tänker på underhållning. Bakom alltihop satt George Lucas, en regissör som de flesta stora filmbolag först vägrade lyssna på.

Vad handlar Stjärnornas krig om?

Berättelsen utspelar sig i en avlägsen galax styrd av det auktoritära Galaktiska Imperiet. En modig, underdimensionerad grupp rebeller kämpar för att välta ett förtryckarsystem med resurser och militärmakt som vida överstiger deras egna.

Handlingen sätts igång när ett rymdskepp jagas och bordas av imperiets styrkor. Ombord finns prinsessan Leia, som bär på hemliga ritningar till Dödsstjärnan, en gigantisk rymdstation med kapacitet att utplåna hela planeter. Imperiets mäktige befälhavare Darth Vader leder attacken, och Leia tvingas ta en desperat åtgärd för att se till att ritningarna inte hamnar i fel händer.

Det är en berättelse om motstånd mot överväldigande makt, om mod, lojalitet och om vad som faktiskt avgör om en människa väljer att kämpa eller inte. Lucas byggde premissen på klassiska berättarstrukturer, och det märks. Redan från första scenen vet man exakt vad som står på spel.

George Lucas väg till Stjärnornas krig – från idé till biopremiär

Historien om hur Stjärnornas krig kom till är nästan lika dramatisk som filmen själv.

Lucas fick den första glimten av idén 1971, troligen medan han avslutade arbetet med THX 1138, hans sterila och dystopiska sci-fi-debut. Men det var inte förrän 1973, efter att ha levererat den nostalgiska publiksuccén American Graffiti, som han på allvar satte sig ned och började skriva.

Inspirationskällorna var många och lite oväntade. Som barn hade Lucas drömt om Blixt Gordon, den klassiska rymdäventyrsfiguren från serietidningarna. Han försökte köpa filmrättigheterna men fick nej, och vände sig istället mot att skapa något eget. Akira Kurosawas Den vilda flykten gav honom berättartekniken, och Joseph Campbells teori om hjältemytens universella struktur, beskriven i The Hero with a Thousand Faces, lade grunden för hur han tänkte på karaktärer och dramaturgi.

Det finns också ett ideologiskt lager i manuset som speglar den tid då Lucas växte upp. Han bevittnade Vietnamkriget och fascinerades av hur ett primitivt, underrustat motstånd kunde stå emot en teknologisk supermakt. Den tematiken är inbyggd i berättelsens DNA.

Men vägen till bioduken var långt ifrån rak. Stora filmbolag tackade nej, ett efter ett. Projektet ansågs vara för konstigt, för dyrt och för osäkert. Det var inte ett rationellt hollywoodbeslut att satsa på en galaktisk rymdopera av en regissör vars framgångar mest bestod av nostalgisk tonårsdrama. 20th Century Fox sade till slut ja, Lucasfilm grundades, och produktionen sattes igång mot alla odds.

Inspelning och specialeffekter – en teknisk revolution

Om tillkomsthistorien är dramatisk är produktionen nästan absurd i sin ambition.

Filmen spelades in på tre kontinenter. Tunisien fick stå för de ökenlandskap som Lucas behövde, Guatemala bidrog med djungelmiljöer och Death Valley i Kalifornien lade till ytterligare ett lager av jordisk rymdkänsla. Det var en logistisk utmaning av sällan skådat slag, och produktionen löpte inte alltid smidigt.

För att hantera specialeffekterna grundade Lucas företaget Industrial Light & Magic, ILM. Det var ett direktsvar på att ingen existerande studio hade den kompetens eller teknik som krävdes för att göra det Lucas hade i huvudet. ILM förändrade i praktiken branschen permanent. Effektsekvenser som tidigare hade sett klumpiga och billiga ut fick plötsligt en textur, ett djup och en trovärdighet som publiken aldrig sett.

Ljuddesignern Ben Burtt förtjänar ett eget omnämnande. Han skapade filmens ljudvärld från grunden, ett arbete som gav honom ett Special Achievement Award vid Oscarsgalan. Det är ett pris som inte delas ut rutinmässigt, och det är ett tydligt erkännande av hur central ljuddesignen var för att göra universumet övertygande.

Känslan på plats under inspelningen ska ha präglats av osäkerhet. Ingen visste riktigt om tekniken skulle hålla, om publiken skulle förstå filmen eller om studion hade fattat ett kolossalt misstag.

Rollsättningen bakom Stjärnornas krig

Lucas stod emot studiopressen att anlita etablerade stjärnor i huvudrollerna. Det var ett risktagande, men ett medvetet sådant. Han ville ha en ensemble som inte drog med sig för mycket barlast från tidigare roller.

Men han kompromissade strategiskt genom att anlita två erfarna veteraner för biroller. Alec Guinness som Obi-Wan Kenobi gav filmen en auktoritet och ett skådespelarmässigt ankare som signalerade till publiken att det här var seriöst hantverk. Peter Cushing som Tarkin fyllde en liknande funktion, och hans närvaro lade till en kall precision som skurken behövde.

En detalj som sällan nämns i svenska sammanhang: Lucas ändrade under manuskriptarbetets gång huvudpersonens efternamn från Starkiller till Skywalker. Anledningen ska ha varit att han var rädd att det ursprungliga namnet för starkt förknippades med Charles Manson. Det säger något om hur noga varje detalj vägdes, även sådana som publiken aldrig direkt reflekterar över.

Rollistan i Stjärnornas krig

Rollistan i Stjärnornas krig är en av filmhistoriens bästa samlingar av osannolika livsöden. En snickare, en tyngdlyftare, en kabaretkomiker och en sjukhusvaktmästare hamnade i samma film, och ingen av dem var där av en självklar anledning.

Mark Hamill som Luke Skywalker

Hamill valdes framför en lång rad namn som i dag känns overkliga i sammanhanget, bland annat Kurt Russell och Robert Englund, som ett drygt halvdecennium senare i stället blev Freddy Krueger i Terror på Elm Street.

Harrison Ford som Han Solo

Den bästa historien i hela rollistan, och den stämmer i sina huvuddrag. Ford försörjde sig 1976 i första hand som snickare. Han kallades in till produktionen enbart för att läsa repliker mot de skådespelare som sökte rollerna som Luke och Leia. Han var inte själv en kandidat.

Problemet, ur produktionens synvinkel, var att Ford gång på gång var bättre än de som faktiskt provspelade. Lucas var motvillig eftersom han inte ville återanvända en skådespelare från American Graffiti. Han övertalades till slut. Ford har själv beskrivit det som att han blev rejält överraskad när rollen erbjöds honom.

Bland dem som blev utan finns De Niro, Nicholson, Travolta, Bill Murray och Christopher Walken. Al Pacino tackade nej med motiveringen att han inte förstod manuset.

Carrie Fisher som prinsessan Leia

Fisher fick rollen framför bland andra Karen Allen och Amy Irving. Jodie Foster var påtänkt men tvingades tacka nej eftersom hon satt fast i ett kontrakt med Disney.

Alec Guinness som Obi-Wan Kenobi

Det här är filmhistoriens smartaste löneförhandling. Guinness erbjöds 150 000 dollar, förhandlade upp det till det dubbla plus två procent av bruttointäkterna, och fick ytterligare en kvarts procent på köpet.

Bara under månaderna efter premiären gav det honom över sju miljoner dollar. Fram till hans död år 2000 uppskattas summan ha vuxit till omkring 95 miljoner. I sin egen dagbok skrev han vid tiden att han satte sitt hopp till procenten och hoppades den kunde ge honom hundra tusen pund om filmen gick lika bra som Hajen.

Peter Cushing som Grand Moff Tarkin

Cushing var först påtänkt för Obi-Wan, men bedömdes passa bättre som Tarkin.

Enligt hans egen berättelse hann kostymavdelningen aldrig sy stövlar till hans stora fötter, och de standardstövlar som fanns var plågsamt trånga. Lösningen blev att han bad Lucas filma honom från midjan och uppåt. Resten av rollen spelade han i tofflor.

David Prowse som Darth Vader

Prowse var brittisk mästare i tyngdlyftning 1962 och representerade England i Samväldesspelen. Lucas upptäckte honom i Kubricks A Clockwork Orange.

Han blev erbjuden både Chewbacca och Vader och valde skurken. Men det verkligt roliga är vad han var i Storbritannien vid samma tid: som Green Cross Code Man var han en trafiksäkerhetssuperhjälte som en hel generation brittiska barn kände igen från tv, ett uppdrag han fick medalj för år 2000.

Rösten är inte hans. Prowse talade replikerna på plats, men Lucas lade James Earl Jones röst över dem i efterhand. Jones stod okrediterad i eftertexterna ända till 1983.

Anthony Daniels som C-3PO

Daniels läste juridik i två år innan han bytte till teater, och han var så ointresserad av science fiction att han lämnat 2001 efter tio minuter. Han var nära att skippa mötet med Lucas helt.

Det som fick honom att ändra sig var Ralph McQuarries konceptmålning av droiden. Han har beskrivit det som att han uppfattade en sårbarhet i figuren.

Ett trettiotal etablerade skådespelare provfilmade bara för rösten, bland dem Mel Blanc. Daniels fick både kroppen och rösten, och är den enda skådespelare som medverkar i samtliga nio filmer i huvudserien.

Kenny Baker som R2-D2

Baker var yrkesverksam kabaretkomiker. Tillsammans med Jack Purvis hade han nattklubbsduon The Mini Tones, som tagit sig till final i en brittisk talangtävling på tv.

Han tackade nej till R2-D2 mer än en gång, av oro för att jobbet skulle spräcka duon. Det behövde han inte ha oroat sig för. Jack Purvis är nämligen med i samma film som jawahövdingen.

Peter Mayhew som Chewbacca

Mayhew arbetade som vaktmästare på akutmottagningen vid ett sjukhus i Surrey när rollen dök upp. Han var 221 centimeter lång.

Hans allra första filmroll hade han fått på ett ännu märkligare sätt. Producenterna hittade honom via en tidningsartikel om män med ovanligt stora fötter. Rörelsemönstret till Chewbacca byggde han på djur han studerade på djurparker.

Denis Lawson som Wedge Antilles

En detalj som blir bättre med åren. Lawson är Ewan McGregors morbror. Farbrodern flög med rebellerna 1977, och systersonen spelade Obi-Wan i prequel-trilogin drygt tjugo år senare.

Sverige och Stjärnornas krig – en sen men explosiv premiär

Medan USA firades den 25 maj 1977 fick Sverige vänta. Det dröjde nästan åtta månader innan filmen nådde svenska biografer, och det skapade en situation som var ganska unik.

När Stjärnornas krig äntligen anlände till Sverige var det inte längre en okänd film. Det var ett globalt fenomen. Tidningar hade skrivit om det, rykten hade spridit sig och den som gick in på en svensk biograf i början av 1978 kom inte till ett experiment utan till något som redan blivit en kulturgrej.

Det är en annorlunda filmupplevelse. Förväntningarna är färgade av allt man hört. Men det är också ett bevis på hur starkt filmens rykte reste sig, långt före internet och sociala medier, enbart på mun-mot-munmetoden.

Priser, box office och kulturellt arv

Siffrorna talar ett tydligt språk. Stjärnornas krig fick 10 Oscarsnomineringar och vann 6, plus Ben Burtts Special Achievement Award för ljuddesign.

Räknat totalt, inklusive återpremiärer, passerade filmen 460 miljoner dollar i USA. Internationellt hade det ursprungliga biosläppet dragit in 337 miljoner, och de återkommande nypremiärerna under åren adderade ytterligare. Filmen slog Jaws från 1975 och tog titeln som den mest inkomstbringande filmen i historien, en position den höll tills E.T. tog över. Allt på en ursprunglig budget av 11 miljoner dollar.

En sak som många inte vet är att filmen ursprungligen bara hette Stjärnornas krig, utan episodnummer eller undertitel. Det var först vid nypremiären den 10 april 1981 som Episod IV: A New Hope lades till i titeln. Lucas visade om filmen flera gånger under åren, 1978, 1979, 1981, 1982 och 1997, vid varje tillfälle med justeringar som extra ljudeffekter, remixat soundtrack och tillagt material.

Varför Stjärnornas krig fortfarande definierar George Lucas arv

Det finns filmer som är viktiga för sin tid, och det finns filmer som faktiskt förändrar vad som är möjligt. Stjärnornas krig tillhör den andra kategorin.

Lucas gick från en diffus rymdoperaidé 1971 till att leverera en film som omdanade hela Hollywood, skapade ILM som permanent förändrade specialeffektindustrin och visade att en berättelse byggd på arketypiska mönster och genuint äventyr kunde engagera publiken på ett nästan biologiskt plan. Blockbusterfilmen som vi känner den idag formas direkt av 1977.

Det är inte romantisering, det är konsensus. Rotten Tomatoes-kritikerkonsensus konstaterar att filmen öppnade ögonen för blockbusterfilmens verkliga möjligheter på ett sätt som branschen inte återhämtat sig från, i bästa mening.

Det som gör Stjärnornas krig värd att fortfarande prata om är att den inte bara är ett historiskt dokument. Den är fortfarande en bra film, med en premiss som håller, karaktärer som fastnar och ett berättartempo som inte känns daterat. Det är den svåraste bedriften av alla.