Innehåll i artikeln

Förbjudna filmer i Sverige: nio sekunder från förbud

Rovdjuret är filmen där Arnold Schwarzenegger leder en grupp elitsoldater på ett räddningsuppdrag i Centralamerikas djungel. Det dröjer inte länge innan de förstår att något jagar dem. Något som inte syns.

Den 4 augusti 1987 hamnade den på listan över förbjudna filmer i Sverige. Statens biografbyrå, myndigheten som granskade varje film som skulle visas offentligt i landet, totalförbjöd den. Samma dag förbjöds Terror på Elm Street 3.

Drygt tre veckor senare var Rovdjuret tillbaka. Distributören hade klippt bort nio sekunder. Nu var filmen godkänd från 15 år och fick gå på bio i hela landet.

Nio sekunder. Det var avståndet mellan en film som ansågs för farlig för vuxna svenskar och en film som vem som helst över 15 fick köpa biljett till.

Det säger en hel del om hur förbjudna filmer i Sverige fungerade i praktiken. Här är historien om dem: vilka filmerna var, varför de stoppades och hur det hela tog slut.

Hundra år med sax

Svensk filmcensur började 1911. Biograferna hade blivit så många att riksdagen tyckte att någon borde titta på filmerna innan publiken gjorde det. Den någon blev Statens biografbyrå.

Systemet var enkelt. Ingen film fick visas offentligt utan ett beslut. Distributören lämnade in en kopia, betalade för granskningen och fick tillbaka ett av fyra besked: godkänd, godkänd med åldersgräns, godkänd efter klipp, eller förbjuden.

Varför förbjöds då en film? Lagen gav tre skäl. En film fick inte godkännas om den kunde “verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott”. Det var allt. Myndigheten fick inte stoppa en film för att den var dålig, ful eller politiskt obekväm.

Av de tre skälen var det ett som dominerade. I Riksarkivets klippregister är över 6 000 av drygt 8 000 klipp motiverade med att scenen var förråande. Men för själva totalförbuden står ingen motivering alls i registret. Där står bara datum, och ibland en notering om att Statens filmgranskningsråd, en rådgivande grupp knuten till myndigheten, varit inblandat. Varför en viss film stoppades får man alltså läsa ut av filmen själv.

Det höll i hundra år. Vid nyår 2011 lades Biografbyrån ner och censuren för vuxna avskaffades. I dag finns bara åldersgränserna kvar, och de sätts för att skydda barn, inte vuxna.

Alla beslut finns bevarade hos Riksarkivet som öppna data, fria för vem som helst att använda. Det är det registret den här texten bygger på, 59 783 granskningar. Datan sägs täcka hela perioden 1911 till 2010, men i praktiken börjar den på 50-talet. Från tiden före finns bara ett tjugotal beslut.

Totalförbjudna filmer: färre på 80-talet än man tror

I registret står ordet Förbjuden 580 gånger. Det låter mycket, men det är under en procent av alla beslut. Nästan alla var spelfilmer.

Här kommer överraskningen. 80-talet var inte toppen. Flest förbud kom på 60- och 70-talen, och 80-talet hamnar först på tredje plats.

Men det var på 80-talet som förbjudna filmer blev en folkfråga. Förut var det något som hände på en myndighet. Nu hände det i vardagsrummet. För att förstå varför måste man veta hur Sverige såg ut när det började.

Sverige 1980: två tv-kanaler och en ny maskin

Tänk dig Stockholm hösten 1980. Punkarna hänger på Plattan vid Sergels torg, och Ebba Grön från Rågsved är förorternas röst. På radion går Gyllene Tider, vars första skiva gick upp på första plats på albumlistan tidigare under året, med Flickorna på TV2. ABBA släpper Super Trouper i november. På bio går Sällskapsresan, den film som skulle bli den största biosuccén i svensk historia. Fler av decenniets stora titlar finns samlade under film från 80-talet.

Hemma i vardagsrummet finns två tv-kanaler, TV1 och TV2. Båda drivs av Sveriges Television. Allt som visas på tv i hela landet har valts ut av samma företag.

Och så kommer videon.

För första gången kan vem som helst hyra hem en film och se den när den vill, så många gånger den vill, och spola tillbaka till det bästa stället. En amerikansk skräckfilm som aldrig skulle ha visats på TV1 står plötsligt på en hylla i en butik några kvarter bort. Och det finns ingen som har tittat på den först. Ingen myndighet, ingen tv-chef, ingen alls.

Sätt in Motorsågsmassakern i bandspelaren en fredagskväll. En ung man kliver in genom en öppen dörr i ett hus på landsbygden i Texas, på jakt efter bensin. Ur mörkret i hallen kommer en stor man med en mask av människohud och en slägga. Han svingar släggan rakt i huvudet på den unge mannen, som faller ihop på golvet och ligger och sprattlar. Mannen med masken drar in honom i rummet bakom sig och slår igen en ståldörr med en smäll. Sedan är det tyst. Hela scenen tar några sekunder, och ingen musik har varnat för den.

Det kunde en tolvåring se i sitt eget vardagsrum, med föräldrarna borta på middag.

Det var bara en tidsfråga innan någon slog larm.

Videovåldsdebatten: kvällen då Studio S visade Motorsågsmassakern

Den 2 december 1980 sände TV1 ett avsnitt av samhällsprogrammet Studio S om våldsfilmer på video. Programledare var Göran Elwin, tillsammans med Pelle Bergendahl.

Elwin visade tittarna hur man stoppar in en kassett i en videobandspelare. Sedan kom klippen. Scener ur Motorsågsmassakern, The boogeyman och Verktygsmördaren visades i svensk tv. Skolbarn berättade vad de hade sett hemma. I studion fick utbildningsminister Jan-Erik Wikström svara föräldrar som undrade varför ingen gjorde något.

Tusentals tittare hörde av sig efteråt, och ordet videovåld var fött.

Efterspelet kom långt senare. 2002 berättade två av barnen från programmet att de hade följt ett manus som redaktionen gett dem.

Videobanden som ingen granskade

Här är kärnan i hela videovåldsdebatten.

Biografbyrån granskade bara filmer som skulle visas offentligt, alltså på bio. En videokassett som hyrdes ut för att ses hemma räknades inte som offentlig visning. Den behövde aldrig skickas till myndigheten. En film som var totalförbjuden på svenska biografer kunde därför stå på hyllan i videobutiken, och det var inte olagligt.

Riksdagen svarade med en lag som trädde i kraft 1 juli 1981. Den förbjöd spridning av filmer och videoband med närgångna skildringar av rått våld. Den som bröt mot den kunde få böter eller fängelse i upp till sex månader. Men det fanns en väg runt lagen: en film som Biografbyrån redan hade godkänt fick spridas.

Videovåldet på 80-talet var med andra ord ingen nischfråga. 1984 fanns det ungefär 550 000 videobandspelare i Sverige, enligt regeringens egen proposition. Fem år senare hade nästan hälften av befolkningen tillgång till video, och två tredjedelar av alla barnfamiljer.

Därför blev 1988 det värsta året

1986 skärptes lagen. Nu kunde även grossisterna, de som sålde filmerna vidare till videobutikerna, ställas till svars. Samtidigt fick handlarna ett skydd. Hade en film ett intyg om att samma version var godkänd av Biografbyrån gick butiken fri.

Från juni samma år kunde distributörerna dessutom skicka in videofilmer för frivillig granskning, just för att få det intyget. Det tog en stund innan branschen nappade, men sedan gick det fort. Sista halvåret 1987 granskades 23 videofilmer. Året efter granskades 225.

Och med fler filmer kom fler förbud. 1988 är det år på 80-talet som har flest förbud, 39 stycken. Nästan alla gällde video.

Året efter flyttades videovåldet in i brottsbalken, som brottet olaga våldsskildring. Lagen från 1981 hade gjort sitt.

Death weekend, filmen som förbjöds sex gånger

Ingen film kämpade så hårt för att komma in i Sverige som den kanadensiska thrillern Death weekend från 1976.

Brenda Vaccaro spelar en kvinna som följer med en man till hans hus vid en sjö för en helg på landet. På vägen dit retar de upp ett gäng män, och gänget följer efter dem. Resten av filmen utspelar sig i och runt huset, och den handlar om sexuellt våld och om hämnd.

Den förbjöds första gången i oktober 1976. Distributören klippte och skickade in den igen. Förbjuden. Och igen. Förbjuden. Mellan 1976 och 1987 sa Biografbyrån nej sex gånger, och fyra av gångerna överklagade distributören hela vägen till regeringen. Svaret var nej varje gång.

1990 kom den tillbaka en sjunde gång, med ytterligare 41 meter film bortklippt. Då gick den igenom, från 15 år. Fjorton år efter det första förbudet.

Mad Max fick inte gå, men Mad Max 2 fick det

Mad Max är en australisk lågbudgetfilm från 1979 med en ung Mel Gibson i huvudrollen. Han spelar Max, en trafikpolis på landsvägarna i ett Australien några år fram i tiden, där samhället håller på att falla isär. Ett motorcykelgäng härjar på vägarna, och filmen visar deras våld utan att titta bort.

Den förbjöds i september 1980. Distributören försökte igen 1982 och 1983, med kortare versioner för varje gång. Förbjuden, förbjuden. Regeringen avslog överklagandet.

Uppföljaren däremot, Mad Max 2, godkändes från 15 år i juni 1982. Det betyder att svenskarna kunde gå på bio och se del två samtidigt som del ett var förbjuden. Mad Max finns aldrig som godkänd i registret.

Varför ettan stoppades men inte tvåan står inte i registret. En skillnad syns ändå direkt. Tvåan utspelar sig i en ökenvärld efter samhällets kollaps, långt från vår egen. Ettan utspelar sig på vägar som ser ut som vanliga landsvägar, bland människor som ser ut som vanliga människor. Att det var det som avgjorde är en spekulation från vår sida.

När regeringen fick sista ordet

Ett förbud gick att överklaga till regeringen. Oftast höll regeringen med myndigheten. Men inte alltid.

Commando är Schwarzenegger i sin mest renodlade form. Han spelar en pensionerad elitsoldat vars dotter kidnappas, och han tar sig an en hel privatarmé på egen hand för att få tillbaka henne. Filmen förbjöds två gånger i november 1985. Distributören överklagade, och regeringen sa nej. Ett år senare förbjöds videoversionen. Distributören överklagade igen. Den här gången sa regeringen ja, och Commando kom ut på video från 15 år.

Way of the dragon, där Bruce Lee reser till Rom för att försvara en restaurang mot gangstrar och till slut slåss mot Chuck Norris i Colosseum, fick samma behandling i längre tempo. Förbjuden 1975, förbjuden igen 1983, och i januari 1984 upphävde regeringen förbudet.

Clint Eastwood hade det blandat. I Hetsjakten spelar han en polis som ska eskortera ett vittne genom Arizona, medan alla från maffian till hans egna kolleger försöker skjuta dem. Den förbjöds i februari 1978 och var godkänd åtta dagar senare, cirka tio minuter kortare.

Hans Dirty Harry-film Sudden impact, den där Harry Callahan säger “go ahead, make my day”, hade det svårare. Den förbjöds två gånger 1984 och kom upp på bio först i januari 1985, nästan en kvart kortare än originalet. Trailern till samma film hade redan i november 1983 godkänts från 7 år.

Förbjudna filmer i Sverige: listan

Det här är ett urval av kända filmer som var förbjudna i Sverige, alltså totalförbjöds minst en gång. Flera av dem godkändes senare i nedklippta versioner.

  • Motorsågsmassakern (1974), om ett gäng ungdomar som hamnar hos fel familj på den texanska landsbygden. Förbjuden 1984, tio år efter premiären, och redan då symbolen för hela videovåldsdebatten.
  • Fredagen den 13:e del 3 (1982), filmen där Jason för första gången bär hockeymasken. Förbjuden två gånger, och kom igenom först när distributören själv klippt bort arton minuter.
  • Fredagen den 13:e del 4 (1984), som var tänkt som seriens sista film. Förbjuden samma år som den kom.
  • Commando (1985). Förbjuden på bio men släppt på video efter ett regeringsbeslut.
  • Rovdjuret (1987). Förbjuden och godkänd efter nio sekunders nedklippning.
  • Terror på Elm Street 3 (1987), där en grupp tonåringar lär sig slåss mot Freddy Krueger i drömmarna. Förbjuden två gånger, samma dag som Rovdjuret första gången.
  • Utmaningen (1987), Jean-Claude Van Dammes genombrott, om en amerikansk soldat som deltar i en hemlig kampsportsturnering i Hongkong. Förbjuden på video och godkänd ett halvår senare, sex minuter kortare.
  • Re-animator (1985) och From beyond (1986), två skräckfilmer efter H.P. Lovecraft med samma regissör, Stuart Gordon. Förbjudna på video samma dag i april 1988.
  • Maximum overdrive (1986), där maskinerna vid en amerikansk vägkrog plötsligt får eget liv. Stephen Kings enda film som regissör. Förbjuden på bio.
  • The punisher (1989), med Dolph Lundgren som en före detta polis som för krig mot maffian på egen hand. Förbjuden tre gånger och aldrig godkänd. Huvudrollsinnehavaren var alltså svensk.
  • Alla helgons blodiga natt 5 (1989), där Michael Myers återvänder till Haddonfield ännu en gång. Totalförbjuden på video 1990.
  • Hard-boiled (1992) och The killer (1989), två av John Woos hongkongthrillers med Chow Yun-fat. Förbjudna 1994 och 1995.

Läser man listan i sin helhet syns ett mönster. Hämnaren som tar lagen i egna händer återkommer gång på gång: Death weekend, Sudden impact, The punisher, och utanför urvalet både Death wish 3 och 4 och The exterminator. Registret skriver inte att det var just hämnden som störde myndigheten. Men det var den sortens film som stoppades oftast.

Den udda fågeln är Terror i biomörkret från 1984. Det är en samlingsfilm där Donald Pleasence och Nancy Allen presenterar scener ur andra skräckfilmer. Den förbjöds 1985, och regeringen avslog överklagandet. Biografbyrån förbjöd alltså en film som bara bestod av klipp ur andra filmer.

Klippta filmer i Sverige – saxen gick även i barnfilmerna

Ett totalförbud var den tunga sanktionen. Vardagen var saxen. I Riksarkivets klippregister finns 8 306 klipp, ett per rad, med en kort beskrivning av vad som togs bort och varför.

Och saxen gick inte bara i våldsfilmer. Många klipp gjordes för att en film skulle få en lägre åldersgräns, så att barn fick se den.

Bambi granskades på nytt 1985 och klipptes på tre ställen för att bli barntillåten. Klippen heter “hundjakt”, “närbild på hundgap” och “rådjursflykt”. Snövit och de sju dvärgarna klipptes 1982, och klippet heter “jakten på häxan”, femton sekunder.

Stjärnornas krig gjordes barntillåten 1979 genom två klipp, “beskjutning” och “misshandel av man”. Tillbaka till framtiden del III fick ett klipp för 11-årsgränsen 1990, beskrivet som “ung man släpad efter häst”.

Batman – återkomsten klipptes på tio ställen 1992. Ett av dem heter “katter nafsar på död kvinna”.

Det finns något nästan rörande i de korta beskrivningarna. Någon på myndigheten satt med en film och ett anteckningsblock och skrev ner, med ett par ord, exakt vilka sekunder som kunde skada ett barn.

Hur censuren tog slut

På 90-talet blev förbuden få. Videovåldsdebatten hade svalnat, och reglerna hade flyttats till brottsbalken.

Det sista totalförbudet i registret för en film som inte var pornografisk kom i april 1997. Filmen var Texas chainsaw massacre: the next generation, den fjärde filmen i Motorsågsmassakern-serien.

Serien som var symbolen för hela videovåldsdebatten fick alltså också sista ordet. Ettan förbjöds 1984, tvåan 1986, trean 1990 och fyran 1997. Fyra filmer i samma serie, fyra förbud, utspridda över tretton år.

Vid nyår 2011 var det slut. Biografbyrån ersattes av Statens medieråd, och för första gången på hundra år behövde en film för vuxna inte granskas innan den visades på bio.

Vad som klipptes bort ur Rovdjuret 1987 vet vi förresten inte. Distributören klippte själv innan filmen lämnades in igen, så de nio sekunderna finns inte beskrivna någonstans i registret. Det enda som finns kvar av dem är skillnaden mellan två tidsangivelser, 1 timme 42 minuter och 27 sekunder mot 1 timme 42 minuter och 18.