Innehåll i artikeln
Alla helgons blodiga natt 6 kom ut den 29 september 1995, regisserad av Joe Chappelle och med en speltid på 87 minuter. Originaltiteln är Halloween: The Curse of Michael Myers, och öppningshelgen drog in 7,3 miljoner dollar.
Men det är inte siffrorna som gör den här filmen intressant att prata om. Det som skiljer den från andra skräckuppföljare är att den existerar i två påtagligt olika versioner, och att skillnaden dem emellan beror på ett produktionskaos som är närmast unikt i genrens historia.
Sexan ger äntligen svaret på slutet i Alla helgons blodiga natt 5, i två versioner som skiljer sig åt rejält. Därefter startade Halloween H20 om tidslinjen.
Handling – vad handlar filmen om?
Haddonfield har förbjudit allt Halloweenfirande sedan Michael Myers försvann sex år tidigare. Invånarna tror att han är död, och stadens officiella hållning är att faran är över. Det är den naturligtvis inte.
Filmen fungerar också som en direkt fortsättning på en tråd som dinglat löst sedan 1989: den mystiska Thorn-symbolen, ett keltiskt tecken kopplat till en gammal förbannelse. Utan att avslöja hur kan man säga att Alla helgons blodiga natt 6 försöker besvara frågan seriens fans ställt sig sedan länge: vad är det egentligen som driver Michael Myers? Vad är han?
Det är ett ambitiöst uppdrag för en skräckuppföljare från mitten av nittiotalet.
Rollistan i Alla helgons blodiga natt 6 – Paul Rudds filmdebut och Donald Pleasences sista roll
Två av namnen i rollistan bär var sin historia som är värd att stanna vid.
Paul Rudd spelar Tommy Doyle, en karaktär som återkommer från originalfilmen från 1978 där han var en liten pojke. Det här är Rudds första inspelade filmroll. Nyansen är värd att ha med: samma år hade han också en roll i Clueless, som hade premiär i juli medan Halloween-filmen kom först i september. Publiken såg honom alltså i Clueless först, men det var här kameran gick igång på honom för första gången. Mannen som senare skulle bli Ant-Man började i en Halloween-film.
Donald Pleasence spelar Dr. Sam Loomis för sista gången. Han hade burit rollen sedan 1978 och är på många sätt seriens emotionella ankare, den man som vet att Michael Myers är ett monster när ingen annan vill tro på det. Pleasence avled den 2 februari 1995, hemma i Saint-Paul-de-Vence i södra Frankrike. Han var 75 år och dog i hjärtsvikt efter en operation där han fått en hjärtklaff utbytt. Filmen var då inte färdig, och de omtagningar som gjordes efteråt fick klaras utan honom. Hans närvaro i den färdiga filmen är alltså ett ofrivilligt avsked till en roll han burit i sjutton år.
Bakgrunden till den lugna auktoritet han ger Loomis ligger långt från skräckfilm. Pleasence anmälde sig till flygvapnet under andra världskriget och flög nära sextio bombuppdrag som radiooperatör över det ockuperade Europa. På det nittonde blev planet nedskjutet över Frankrike, och han satt resten av kriget i det tyska fånglägret Stalag Luft I. Där satte han upp och spelade teater för sina medfångar.
Marianne Hagan spelar filmens huvudroll och bär berättelsens emotionella tyngd på ett sätt som biografversionen tyvärr inte alltid låter henne utnyttja fullt ut.
Varför del 6 fick ett omöjligt uppdrag
Filmen gick in i produktion med en uppgift som var svår att lösa från början.
Alla helgons blodiga natt 5 hade lämnat efter sig ett öppet slut och en rad element som aldrig fick någon förklaring: Mannen i Svart, Thorn-symbolen, en mytologi som antyddes men aldrig utvecklades. Sedan hände ingenting på sex år. Trancas International Films, som ägde rättigheterna, pausade serien efter det svaga kommersiella utfallet.
När del 6 väl sattes igång skulle den alltså både fungera som fristående skräckfilm och som facit på frågor som legat obesvarade sedan 1989. Manuset blev ambitiöst av nödvändighet, inte av lust. Det är svårt att överskatta hur mycket den förutsättningen präglade allt som hände sedan.
Produktionskaoset bakom kameran
Det här är historien om hur en film kan bli två filmer.
Manuset tog fasta på Thorn-symbolen som föregångaren introducerat och byggde ut den till en förklaringsmodell för hela seriens mytologi. Det var ett försök att ge berättelsen en sammanhängande intern logik. Ambitiöst, möjligtvis för ambitiöst.
En testvisning föll mycket illa ut. Publikens reaktioner, framför allt på slutet, var tillräckligt starka för att studion beslutade om reshoots i all hast. I sig inte ovanligt i Hollywoodproduktioner, men det som hände härnäst var det.
Donald Pleasence avled den 2 februari 1995, innan reshoots var genomförda. Det innebar att nytt material med Loomis var omöjligt att filma. Produktionen fick arbeta med det den hade.
Reshootsen ändrade filmens tonvikt fundamentalt. Mer gore, mer slashertempo, den övernaturliga tematiken nedtonad. Det är en annan film byggd av samma råmaterial, och det är den versionen som gick på biograferna hösten 1995.
Materialet som filmades innan reshootsen cirkulerade under lång tid som en bootleg-VHS, tillgänglig för den som visste var man skulle leta. Det är den versionen som kallas Producer’s Cut, och den har med åren fått ett rejält rykte bland seriens fans.
Biografversionen mot Producer’s Cut – hur mycket skiljer de sig åt?
De två versionerna delar råmaterial men fungerar i praktiken som två olika filmer. Skillnaderna går att beskriva utan att avslöja vad som faktiskt händer i någon av dem, och de är av tre slag.
En berättelsetråd förs till sitt slut i den ena versionen och kapas i den andra. Samma material ligger till grund, men effekten på berättelsen är helt olika. Den ena versionen avslutar det den påbörjat. Den andra bryter av.
Sluten skiljer sig fundamentalt. Biografversionen slutar öppet och abrupt, med fler frågor än svar. Producer’s Cut har ett annat avslut som knyter ihop det som serien byggt upp under flera filmer. Det är skillnaden mellan ett slut som landar och ett som klipps av.
Ton och balans skiljer dem åt genomgående. Producer’s Cut håller den övernaturliga logiken intakt genom hela filmen och är märkbart lugnare i sin rytm. Biografversionen betonar slasher och gore hårdare, och det övernaturliga hamnar i bakgrunden.
Tittare som sett båda beskriver Producer’s Cut som en av seriens mer spännande och stämningsfulla filmer, medan biografversionen framför allt kritiseras för sitt avslut. Producer’s Cut gick länge bara att se som just den bootleg-VHS:en, men finns numera officiellt utgiven.
Mottagande och filmens plats i seriens historia
Kritiken vid premiären var hård, och den återkommer till två saker: bristen på en huvudperson man verkligen bryr sig om, och att den övernaturliga vinkeln upplevs undergräva mystiken kring Michael Myers själv. Just den andra invändningen är intressant, eftersom hela poängen med filmen var att förklara honom.
Kritiken riktar sig i stor utsträckning mot biografversionen. Producer’s Cut har med åren fått ett betydligt bättre rykte bland dem som letat upp den, vilket inte är så konstigt när den är den enda av de två som har ett slut som går ihop.
Alla helgons blodiga natt 6 är inte i första hand intressant för sina recensioner. Den är intressant för att den är ett levande bevis på hur mycket yttre omständigheter kan forma en film: en dålig testvisning, en skådespelares bortgång, reshootpress och studiopanik. Och för att de två versionerna finns sida vid sida som ett slags filmhistoriskt experiment, samma historia med radikalt olika resultat.
Det är rätt ovanligt att kunna studera det på det viset, och det ger filmen en plats i skräckfilmshistorien som är mer intressant än betygen antyder. Serien den tillhör började i 70-talets slutskede och formade sedan hela 80-talets skräckfilm, och den här filmen är vad som återstod av den rörelsen ett decennium senare.
Var kan du se Alla helgons blodiga natt 6?
Streamingtjänsternas utbud förändras löpande, så den bästa källan för aktuell information om var filmen finns tillgänglig i Sverige just nu är aggregatortjänsten Vodeville, där alla streamingalternativ samlas på ett ställe och uppdateras kontinuerligt.