Innehåll i artikeln

Det finns uppföljare som misslyckas för att de är dåliga. Sen finns det Alla helgons blodiga natt 3, Halloween III: Season of the Witch från 1982, som bestraffades för att den var precis vad skaparna hade tänkt sig.

Det är den märkligaste uppföljaren i modern skräckfranchisehistoria. Tredje delen i en ikonisk serie, och ändå helt fri från seriens ikoniska figur. Ingen mask av vit plast, ingen tyst gestalt, inga knivhugg i suburbana villakvarter. I stället möter tittaren häxkonst, keltisk folktro, 80-talets teknikrädsla och en av de skarpaste konsumismkritikerna som någonsin gömts i ett skräckpaket.

Det var inte ett misstag. Det var meningen. Och publiken hatade det.

Det tog fyrtio år innan filmen fick upprättelse. Här är historien om varför den gjordes som den gjordes, varför den föll, och varför den har en helt annan status i dag.

Trean lämnar Michael Myers utanför helt och bryter med allt Alla helgons blodiga natt 2 byggt upp. Publiken sågade den, och Alla helgons blodiga natt 4 tog tillbaka honom.

Vad filmen faktiskt är – och varför den är konstig på rätt sätt

Regissören Tommy Lee Wallace satte sig i stolen efter att John Carpenter tackat nej till att regissera en tredje del. Året är 1982 och resultatet är en film som mer liknar en europeisk skräckthriller från 70-talet än en amerikansk mainstreamuppföljare.

Tom Atkins spelar Dr. Dan Challis, en något sliten läkare som dras in i en undersökning av den mystiska leksakstillverkaren Silver Shamrock. Det är ett Halloween-företag som säljer de mest populära maskerna i landet, en pumpa, en häxa och en dödskalle, och bakom dem finns en man vid namn Conal Cochran med avsikter som inte har ett dugg med kommersiell framgång att göra.

Filmen är bisarr. Avsiktligt bisarr. Den blandar keltisk mytologi med 80-talets teknikparanoia på ett sätt som känns mer besläktat med Nigel Kneales Quatermass-universum än med Michael Myers. Atmosfären är genuint obehaglig på det svårfångade sätt som 70-talets bästa skräckfilmer hade, ett drömaktigt och nästan febrigt tillstånd där det normala gradvis glider åt sidan.

Foto av Dean Cundey, som också stod bakom kameran i de två första filmerna. Musik av John Carpenter och Alan Howarth. Soundtracket sätter sig i skallen ungefär lika hårt som reklamjingeln i filmen, vilket är hela poängen.

Silver Shamrock och reklamkulturens mörka spegel

Cochrans Silver Shamrock har gjort Halloween till en kommersiell maskin. Maskerna säljer i miljontals exemplar, tv-reklamen körs på loop, och barnen i hela landet räknar ned till Halloween-natten med en iver som Cochran förstår att utnyttja.

Det är här filmens tematiska kärna sitter, och det är en skarp sådan. Halloween var ursprungligen Samhain, den keltiska natten då slöjan mellan de levande och de döda var tunnast. Kostymer bars inte för att vara söta eller läskiga, utan för att skrämma bort det som lurade på andra sidan. Den natten har förvandlats till en varumärkesprodukt med orange logotyper och tv-specials.

Cochran vrider den logiken ett varv till. Om Halloween har blivit ett redskap för masskonsumtion, varför inte använda masskonsumtionens egna mekanismer som vapen, alltså tv-reklamen, barnens begär och föräldrarnas köplust?

Det är inte en subtil poäng. Filmen slår dig med den. Men den håller, och den är tidlös på ett sätt som är lite obehagligt att inse när man ser om filmen idag, med decenniers extra reklamexponering i bagaget.

Ingen annan film i serien ger sig på den här sortens samhällskritik.

Rollistan i Alla helgons blodiga natt 3

Eftersom filmen bröt med serien helt är rollistan i Alla helgons blodiga natt 3 nästan uteslutande nya ansikten. Michael Myers finns inte med, och Donald Pleasence syns inte till en enda gång. Men ett par namn binder ändå ihop filmen med de två föregående.

Tom Atkins som doktor Dan Challis

Atkins var vid det här laget nästan husskådespelare i Carpenters värld, med Dimman och Flykten från New York bakom sig på tre år.

Vägen in i yrket är värd att nämna. Han var på väg mot stålverken i Pennsylvania som sin far, tog värvning i flottan, och noterade där att officerarna levde betydligt bättre än de meniga av det enda skälet att de hade gått på universitet. Alltså sökte han till universitetet, hittade en teatergrupp där, och blev skådespelare.

Stacey Nelkin som Ellie Grimbridge

Nelkin fick aldrig gå den vanliga vägen till auditionen. En sminkör som redan jobbade på filmen tipsade om henne.

Strax innan hade hon rollen som en replikant i Blade Runner, men den klipptes bort under produktionen av budgetskäl. Hennes provfilmning finns bevarad på senare utgåvor av filmen. I dag arbetar hon som missbruksterapeut i New York.

Dan O’Herlihy som Conal Cochran

Irländaren O’Herlihy tog först examen som arkitekt vid universitetet i Dublin innan han gick till teatern, där han hann med ett femtiotal uppsättningar på Abbey och Gate.

Han var Oscarsnominerad för bästa manliga huvudroll redan 1954, för Luis Buñuels version av Robinson Crusoe. Åttiotalspubliken känner honom antagligen bäst som gubben i RoboCop. Om filmen själv var han rakryggat ärlig i en intervju och sa att han tyckte om rollen men inte tyckte att det blev någon vidare film.

Nancy Kyes som Linda Challis

Samma skådespelerska som spelade Annie Brackett i ettan och tvåan, här i en helt orelaterad roll. Hon är den enda som medverkar i alla tre av seriens första filmer.

Garn Stephens som Marge Guttman

Stephens var gift med Tom Atkins när filmen spelades in, alltså filmens huvudrollsinnehavare.

Hon var med i originaluppsättningen av Grease på Broadway 1972, bytte sedan bana till manusförfattare och blev Emmy-nominerad för sitt skrivande. Hon avled 2023.

Dick Warlock som lönnmördaren

Här är den andra bryggan bakåt. Warlock bar Michael Myers-masken i tvåan, och dyker upp igen i trean som den ledande lönnmördaren. Han var stuntkoordinator på båda filmerna.

Joshua John Miller som Willie Challis

Barnskådespelaren var omkring sju år och är son till Jason Miller, prästen fader Karras i Exorcisten. Han blev själv regissör som vuxen.

Hans tydligaste minne från inspelningen, som han berättat om i skräckmagasinet Rue Morgue, handlar inte om filmen alls, utan om att en kvinna styrde hela inspelningsplatsen omgiven av män, och att han tyckte det var oerhört häftigt. Kvinnan var producenten Debra Hill.

Jamie Lee Curtis, okrediterad

Hon syns inte i bild, men hon hörs. Curtis gör rösten i högtalarutropen om utegångsförbudet i staden Santa Mira, och telefonisten. Det är hennes enda medverkan i filmen, och den står inte i eftertexterna.

Produktionshistorien: antologidrömmen som aldrig fick leva

För att förstå varför Alla helgons blodiga natt 3 ser ut som den gör måste man titta på vad Debra Hill och John Carpenter egentligen ville bygga.

Planen var enkel men radikal: Halloween skulle bli en antologiserie. Varje ny film skulle utspela sig på Halloween-natten, men med helt nya karaktärer och helt nya berättelser. Det sammanhållande temat var högtiden, inte Michael Myers. Myers hade fått sin historia berättad. Det var dags att gå vidare.

I dag låter idén självklar, modern tv-skräck är full av antologier. Men 1982 var det ett kommersiellt risktagande av första klass.

Filmen producerades för Dino De Laurentiis Corporation, och till manusarbetet bidrog Nigel Kneale i ett tidigt skede. Det är ett namn som varje brittisk skräckentusiast känner igen: Kneale skapade Quatermass-serien och är en av de verkliga arkitekterna bakom den vetenskapliga skräckgenren. Hans fingeravtryck är tydliga i filmens blandning av forntida folktro och modern teknologiparanoia. Han stannade dock inte kvar. När hans manus skrevs om tog han avstånd från resultatet och begärde själv att få sitt namn struket ur krediterna.

Det är en direkt länk till en europeisk skräcktradition som ligger långt ifrån amerikansk slasher.

Hade planen hållit skulle Halloween ha blivit en antologiserie, alltså en ny fristående skräckhistoria med jämna mellanrum där högtiden var det enda som band ihop filmerna. Det formatet slog igenom på tv först decennier senare. Publiken 1982 fick aldrig se hur det hade kunnat bli.

Trean i Sverige – sex klipp och tre minuter bort

Statens biografbyrå granskade filmen den 1 mars 1983 och gjorde sex klipp. Tre minuter och två sekunder försvann, vilket är mer än någon annan av seriens tidiga delar fick vidkännas.

Protokollets egna beskrivningar ger en bild av vad myndigheten reagerade på: ett mord i en sjuksäng, ett söndertrasat ansikte, ett mord med borr, en strid mellan en man och en robot. Samtliga klipp motiverades med att materialet var förråande.

Det säger något om filmens dubbla natur. Den som mötte den svenska bioversionen såg en film som redan var beskuren på just de inslag som var mest olika resten av serien.

Publikens dom 1982: ett lönsamt misslyckande

Alla helgons blodiga natt 3 gjordes för runt 2,5 miljoner dollar och drog in 14,4 miljoner dollar på den amerikanska marknaden. Det är tekniskt sett ett lönsamt resultat.

Men det räckte inte.

I jämförelse med de två föregångarna var det en klar besvikelse, och studion tolkade det rätt: publiken hade inte kommit för att se en ny och fristående skräckhistoria. De hade kommit för att se Michael Myers. Frånvaron upplevdes inte som ett experiment utan som ett löftesbrott.

Reaktionen var omedelbar och tydlig. Kritikerna var splittrade men publiken var inte det.

Konsekvensen dröjde inte. Myers hämtades tillbaka sex år senare, och den filmen, Alla helgons blodiga natt 4, begravde antologiplanerna för gott. Det kreativa projekt som Hill och Carpenter satt igång fick exakt en films chans och sänktes av de kommersiella förväntningar som franchisemärket hade skapat.

Det är en av de mer ironiska situationerna i skräckhistorien. Filmen kritiserades för att den inte uppfyllde ett löfte som den avsiktligt hade brutit med. Det paradoxala är att det kommersiella trycket som krossade antologidrömmen är exakt den typ av mekanisk kommersialism som filmen själv hånar.

Fyrtio år av omvärdering: kultklassikern som kom hem

Rehabiliteringen av Alla helgons blodiga natt 3 gick långsamt, men den gick.

Tommy Lee Wallace har i intervjuer beskrivit processen som “helande” och erkänt att den ursprungliga reaktionen faktiskt sved. De som gjorde filmen bar alltså på en gnagande känsla av att ha levererat något de trodde på och sedan sett det avfärdas av en publik som ville ha något annat.

Drivkrafterna bakom omvärderingen är inte svåra att identifiera. Geekkulturen som växte fram under 90- och 00-talen skapade en publik som aktivt grävde i skräckgenrens historia och letade efter de udda, bortglömda och originella filmerna som mainstreampubliken hade missat eller avfärdat. Alla helgons blodiga natt 3 var ett perfekt fynd för den publiken: en film med tydliga ambitioner, ovanlig tematik och en märklig karaktär som stack ut exakt för att den vägrade vara bekväm.

Det paradoxala är att det som bestraffade filmen 1982 är precis det som belönar den nu. Att den inte är som de andra delarna. Att den gör något annat. Att den egentligen är mer av ett enskilt konstprojekt än en franchiseuppföljare.

Det som håller – och förklarar varför

Soundtracket av John Carpenter och Alan Howarth är fortfarande exceptionellt. Det är en av de mest atmosfäriska skräckmusikerna från decenniet, och det ger filmen en hotfull stämning som är svår att sätta fingret på men omöjlig att ignorera.

Dean Cundeys foto håller med råge. Bilderna är höstliga, spöklika och vackra på ett sätt som gör Alla helgons blodiga natt 3 till den film i serien som bäst fångar den genuina Halloween-stämningen: kalla kvällar, orange lyktljus, en värld som håller på att gå in i vintern. Det är också en av anledningarna till att den regelbundet dyker upp när vi går igenom de bästa skräckfilmerna från 80-talet.

Det är ironin som sitter kvar. Den film som publiken upplevde som ett svek är den som visuellt och atmosfäriskt ligger närmast vad Halloween faktiskt känns som.

Varför Alla helgons blodiga natt 3 förtjänar ses med nya ögon

Den är inte för alla. Det ska sägas rakt ut.

Tittare som kommer till Alla helgons blodiga natt 3 med förväntningarna som serienumret bär med sig, alltså Myers och mytologin kring honom, kommer att bli besvikna. Det är inte den filmen.

Men för dig som uppskattar skräck med ambitioner bortom slashermallen, som är nyfiken på hur en franchise hade kunnat se ut om den valde originalitet framför igenkänning, eller som vill se ett 80-talsverk med verklig karaktär och en konsekvent tematisk vision, då är det här en av de mer givande upplevelserna genren har att erbjuda.

Se den helst fristående. Låt siffran tre i titeln vara ett trivia-faktum snarare än en förväntan. Då är det lättare att ta emot vad filmen faktiskt försöker ge dig.

Alla helgons blodiga natt 3 är ett av skräckgenrens tydligaste exempel på att den omedelbara domen sällan är den slutliga. Filmen visste vad den var. Det tog publiken fyrtio år att komma ikapp.

Var kan du se Alla helgons blodiga natt 3?

Streamingtjänsternas utbud förändras löpande, så den bästa källan för aktuell information om var filmen finns tillgänglig i Sverige just nu är aggregatortjänsten Vodeville, där alla streamingalternativ samlas på ett ställe och uppdateras kontinuerligt.